Jag väljer Facebook.
Jag ser att hon är online.
Så, jag vet när hon har läst det.
Jag skriver ett långt meddelande.
Ett krav på att få veta vad som hänt.
Vad jag gjort.
För att hon ska skära av kontakten helt.
Det tar några dagar.
Sen får jag ett långt, rakt svar.
Ett långsökt svar på varför hon vill avsluta en vänskapsrelation sen 17 år tillbaka.
"Det har hänt det jag inte trodde skulle hända, att jag fått känslan att vi vuxit ifrån varandra.."
Där dödar hon en bit av mig.
Och jag hatar mig själv ännu mer.
Under mina 23 år i livet, har jag aldrig blivit dumpad av en vän, så brutalt som jag blivit idag.
Det tog ett halvår för henne att få ur sig det.
Hade jag aldrig valt att skriva, hade jag heller aldrig fått ett svar.
Ett svar som rätt säkert dödar all uns av vänskap.
Ska jag skratta eller gråta?
Jag vet inte.
Men känslan av sårbarhet är enorm inom mig.
Hur förnedrad jag känner mig.
Och dum som ägnat så mycket kärlek till en vän.
Så mycket ombryddhet.
Och så blir jag bortkastad bara sådär.
Jag tycker nog ändå att jag förtjänade att få veta detta.
Utan att dra det ur henne.
Men tycka kan jag göra så mycket jag vill.
För sanningen är svart på vitt.
Jag har förlorat en bästa vän.
Hur hanterar jag detta?
Jag spyr.
Och hoppas på att hjärtat stannar..
Men jag kan ju inte ge upp.
2 kommentarer
Helen
19 Nov 2013 14:29
Hej! Nu är det jag igen med den långa kommentaren i helgen. Jag vet inte om det är bra eller inte att skriva här till dig, men i så fall får du säga till. Jag blev bara så ledsen av detta inlägg. En bästa vän ska inte få dig att känna dig förnedrad, sårad, dum eller bortkastad bara så där. När jag blev riktigt sjuk igen i depression för 2 år sedan slutade jag existera för mina 2 bästa vänner. Vi hade varit vänner i 12 år, och även om vi nu bodde olika städer hade vi alltid varandra. Jag fick ett julkort av den ena, ett kort och en kexchoklad av den andra på posten. Den ena skickade ett sms i våras och berättade att hon var gravid, det var då 1,5 år sedan hon senast hörde av sig. Då hade jag legat x antal månader på sjukhus, ätit starka mediciner, fått en ätstörning, försökt ta livet av mig m.m. Det har varit en stor sorg att inse att ens bästa vänner inte var det på riktigt. Min syster kallar dem för mina "medgångsvänner". Hon menar att de finns där så länge de själva får bekräftelse och stöd. En riktig vän försvinner inte. Den fortsätter banka på din ytterdörr, skicka sms, komma över med din favoritmat när du inte kan äta, tar med dig ut på en fika på stan, följer dig till terapauten och om han/hon inte bor i stan så kommer hen och hälsar på, skickar ett kort (särskilt på din födelsedag, det gjorde inte mina och det högg till i hjärtat för jag har alltid skickat kort och presenter till dem). Det kan vara svårt att vara vän med en person som är mycket sjuk, man kan känna sig otillräcklig och inte sedd. Det kan vara svårt att orka i alla lägen, men då är det viktigt att man är ärlig med det och också att man som nära vän eller anhörig faktiskt ser till att få stöd själv för att orka. Man tar inte avstånd för om man är en riktig vän så vet man att nästa gång är det tvärtom. Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, få cancer eller bli förlamad. Vad jag läser i ditt inlägg så har du brytt dig om henne med kärlek och skulle ställa upp för henne om hon blev sjuk. Det är något du ska vara stolt över. Det finns en andra sida av det här som kan vara väldigt svår att se nu när man precis blivit så chockad och trampad på. Tack vare min sjukdom hittade jag nya vänner. Jag trodde aldrig jag skulle få några nya för det är ju ett STORT FEL på hela mig. Men de fanns och de är inte många, men vi hjälper varandra. Den ena hittade jag faktiskt via en stödgrupp för andra med liknande problem, finns det något sådant där du bor?
Du är stark. Du ger inte upp. MEN. Nu tror jag att det är dags att du tar emot mer hjälp. Att försöka äta fast det är svårt, hantera ångest genom att spy, att gå och väga sig fast det egentligen bara är en siffra som skapar onödig stress. Att ta emot hjälp är inte att misslyckas. Själv känner jag mig alltid så dålig som inte ens klarar det som vanliga normala människor gör varenda dag, men jag har insett att genom att ta emot hjälp innan allt har gått åt skogen och förstörts så tar jag ansvar för mig själv, att mitt liv ska bli bättre. Du är värd ett bättre liv. Om du så måste ta hjälp av t.ex. ett behandlingshem, dagvård etc. ett tag så so what? Kanske du borde äta anti-depressiv medicin och ångestdämpande ett tag för att minska dina negativa tankar och beteenden (om du nu inte redan gör det-kan rekommenderas!) Det är ju fortfarande du som måste kämpa och göra jobbet, men du får stöd att klara det. Det är inget nederlag utan en fantastisk möjlighet man ger sig själv, att man ger sig själv chansen att bli frisk. För jag vet att du kan. Du är värd det. Du ÄR inte anorexia. Du HAR sjukdomen anorexia. Det är sjukdomen som talar till dig när du räknar, när du spyr, när du ändå känner dig nöjd med att inte ha ökat i vikt. Det är inte vem du är för man blir aldrig sin sjukdom. Man har den, man får behandling mot den, man kämpar för att bli frisk och må bra, och i den mån den finns kvar så lär man sig att anpassa sitt liv för att den inte ska få kontrollen över en själv igen. Försök tänka en snäll tanke om dig själv att du faktiskt är VÄRD att få må bra. Du är fantastisk som kommit så här långt. Du har överlevt sjukdom och de värsta sveken man kan tänka sig. Det är en bit kvar. Dagens tips är att fortsätta skriva matdagbok noggrant med alla känslor som kommer till dig i och med maten. Därefter skriver du en lista på mat som du gillar och därefter en lista på mat med bra näringsämnen som din kropp behöver. För mig funkar det så att jag kombinerar båda listorna. Det betyder att jag inte äter pasta, som alla tydligen säger att man måste äta. För jag varken gillar det och det innehåller ingen näring. Så då äter jag näringsrik och god quinoa istället. Om de säger att jag ska äta sockerkaka så gör jag det inte. För varken jag eller min kropp gillar det så då äter jag hellre mörk choklad som har en bättre påverkan på kroppen. De säger att man ska äta av allt, men man kanske inte kan börja så när man är riktigt sjuk. Utan med saker som tilltalar en både smakmässigt och med synen, kanske nya rätter. Man måste få känna att maten är lätt-äten och inte en klump som ska tryckas ner till varje pris. Där kanske dagvård skulle kunna hjälpa till med att det finns personal som finns i bakgrunden när man lagar sin egen mat och sen äter den och vilar. Jag har ingen aning om vad som är bäst för dig, så hoppas du inte känner att jag trycker ner dig ytterligare med allt jag har skrivit. Jag dömer dig inte på något sätt, utan jag vill ge dig uppmuntran och säga "Heja heja! Du klarar det! Ett steg till och ett steg till!" Hoppas som tidigare att du gör något snällt för dig själv idag. Många kramar till dig!
Rose-Marie
30 Nov 2013 12:54
Riktiga vänner försvinner inte!!! Man lär sig bara vilka som är det.
Nya kommer att finnas i ditt liv o uppskatta dig för den underbara människa du är.
Fortsätt kämpa älskade unge <3
Kommentera