Det duggregnar ute.
Snön håller på att sina och blotta gräsmattorna.
Gatorna har några isfläckar kvar och luften är disig.
Gatlamporna lyser fortfarande trots att klockan är gammal.
Tio på förmiddagen närmare bestämt.
 
Jag hade egentligen ingen lust att gå idag.
Sitta still en hel timme och prata, eller vara tyst.
De senaste gångerna har jag varit märkbart tyst.
Inte med mening, eller är det så?
 
Hon har gjort iordning sitt hår. 
Jag tycker inte enbart om henne för att jag klickar, såsom patient - terapeut.
Utan för att hon står för den hon är.
Precis som hon är.
 
Jag behöver inte längre visa mitt leg, eller frikort i receptionen.
Alla som sitter där, vet precis vem jag är.
En stammis.
 
Vi pratar om veckan, och om friskhet.
Hur jag föll igår.
"Jag hade tänkt ljuga för dig idag, men nej det tänker jag inte. Igår var en fruktansvärd dag.."
Så ärligt, så naket.
Men hon dömmer mig inte för det ändå.
På något vis tackar jag henne för det.
Det räcker med att jag slår på mig själv, dagarna in och ut, än att höra det utifrån också.
 
När vägningen är gjort, trots att jag gått ner, går jag med lätta steg ut därifrån.
Glad för att jag, trots ingen lust, gick dit.
Tog mig samman.
Och kämpade för mig.
 
Ett litet, litet steg i taget.
Bakslag kommer.
Men man (jag/ni/vi) får inte ge upp för att dem kommer.
Det är då man, jag, vi, ni, ska visa oss som starkast.
 
För den starkaste vinner i slutändan.
Kärlek.
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej