På en sekund.
På en sekund förlorar jag mig själv.
Det är svart.
På en sekund så finns jag inte mer.
Det är mörkt nu.
Jag trivs inte på jobbet.
Bland människorna jag träffar.
Jag trivs inte längre hemma.
Och vill inte heller träffa någon.
Det var längesen nu jag gjorde något roligt.
Något som gav mig pirr i magen av lycka.
Det var allt för längesen jag ens orkade ta tag i just lyckan.
Och kanske ännu mer att ha något att se fram emot.
Jag gömmer mig i lägenheten.
Bakar.
Bakar.
Bakar..
Fettvalkarna börjar komma tillbaka.
Känslan av att vara tung.
Blickar.
Skam.
Jag skäms egentligen något oehört.
Så jag säger aldrig något till någon.
För på en sekund.,
Så är det tyst.
1 kommentarer
Anonym
17 Dec 2013 23:34
Hej.
Du är ok. Du är fin. Du är intelligent. Du är vacker. Du är unik. Du är ok.
Du behöver inte skämmas, be om ursäkt för att du liksom finns till.
Om skriva är en av dina drömmar så ge aldrig upp den, för det är en gåva du har. Dina ord går rakt in i hjärtat och berättar om en ung, modig, kämpande tjej som gör allt hon kan. Om jag hade varit du, hade du sagt till mig att jag inte ska nöja mig med mer (o)lycka än så här i livet? Hade du sagt till mig att jag kan sitta där och skämmas själv i min lägenhet för att jag inte bara kan skärpa mig med maten? Det hade du inte.
Snälla Emma.
Du är segare och starkare än vad någon anar. Men att ha kontroll innebär också att släppa taget ibland. Du är mer än ok fast du har en sjukdom som många ser ner på, fast det är så otroligt vanligt med psykisk ohälsa i vårt samhälle. Den krassa sanningen är ju som du säkert redan vet att ju längre tid man är sjuk, desto längre tid tar det att bli frisk. Jag tänkte i 10 års tid att jag skulle fixa mina depressioner, ätstörningar själv. Det gick ett tag ibland, men varje gång det kom tillbaka blev det bara värre. Jag hörde och läste om andra som levde år efter år med samma problem, men jag ville inte erkänna att jag var "en av dom". Inte att jag direkt var bättre, men jag var ju annorlunda och klarade av dessa saker själv.
Jag känner mig mer och mer som en sån där jobbig duktig storasyster som ska tala om för dig att du borde göra si eller så. Jag vill inte det egentligen. Men jag har också varit i det där svarta. Det mörka. I det oändliga där man bara faller fritt.
Snälla Emma. Be om mer hjälp. För att du ska må bra. Det är inget du behöver skämmas för och du väljer själv vilka som ska få veta.
Fortsätt skriv och kämpa.
Kramar från en "storasyster" :)
Ps. Om du inte vet hur du ska klara dig igenom julen när livet är så här uppochnervänt så kan du ha i baktanke att det finns en utväg. Jag möter dig vid tåget. Här finns lagom julstämning utan några krav.
Kommentera